Men..

Många har ett "men" vad gäller Hillary Clinton som president. Vissa säger rakt ut att de inte vill ha en kvinnlig commander in chief, andra tycker att något i hennes historia gör henne omöjlig att välja. Alla har en åsikt. Nicholas D. Kristoff börjar idag en NYTimes-kolumn såhär:

"Before I get to "but", let me say that Hillary Rodham Clinton would make a terrific president".

"But" handlar idag om att vi inte borde ha fler familjedynastier i Vita Huset.

"If Mrs. Clinton were elected and served two terms, then for seven consecutive presidential terms the White House would have been in the hands of just two families. That's just not the kind of equal-opportuity democracy we aspire to."

Det är lätt att hålla med. Samtidigt känns tanken omodern. Det är väl ändå naivt att tänka att en seriös amerikansk presidentkandidat idag verkligen kommer ur en "equal opportunity democracy"? Har du inte en familj så skaffar du dig en. Då kallas den väl ofta ett parti, eller en "organisation". Jag tycker Kristoff har rätt i sak, men han presenterar inga riktiga argument för att just familjebanden skulle göra en kandidat sämre än dennes band till sitt parti eller sina finansiärer. Och jag tycker nog han har lite orealistiskt höga tankar om den amerikanska demokratiska processen.