Frisör-gate vs. "Bomb Iran"-gate

Kommer ni ihåg Howard Deans skrik, som pajade hela hans kampanj? i år har vi redan fått två sådana händelser, en lite större än den andra.

John McCain, som bara för ett litet tag sen sågs som republikanernas självklara kandidat, men som nu ligger långt efter Rudy Guilliani i alla mätningar, skulle skämta med sina gamla armépolare under en frågestund och började sjunga om att bomba Iran till melodin av en Beach Boys-låt. Det blev såklart stort bråk, många visningar på Youtube etc. Nu går McCain på scenen till alla sina tal med samma Beach Boys-låt som bakgrundmusik. Han gör det för att visa hur löjliga alla kritiker är, och vända misstaget till en fördel. Det verkar funger bra. Nu tycker republikaner som är lite längre ut på högerkanten att McCain är cool som driver med vänstermedia. De vill ju förresten gärna bomba Iran också.



Den andra händelsen är avslöjandet att John Edwards två gånger betalade 400 dollar för att få sitt hår klippt. Jag tror faktikst att han förlorade sina chanser att bli president på grund av det. Hela händelsen är som en Maureen Dowd-krönika, och självklart kom den. Här finns också en bra artikel om Edwards historia som fjolla. Och det är något som Edwards inte får bort nu, han kommer att få svara på sina friösr-utgifter om och om igen, ännu mer om han mot förmodan skulle vinna demokraternas nominering och få republikanernas PR-maskin riktad mot sig.

Sammanfattning: Det är alltid värre att framstå som fjolla än som någon som gärna bombar Iran. Det här märker man inte bara hos Edwards och McCain (och självklart inte bara i USA). För någon som Hillary Clinton är det otroligt viktigt att inte framstå som ”kvinnlig”. En president pekar med hela handen och är hotfull mot omvärlden. Varje Clinton-tal jag sett hittills har innehållit små utfall mot ”de andra”, länderna som vi ger våra pengar till i utbyte mot olja, och hur vi måste klippa banden med dem (visserligen genom att producera mer energi själva, det är inte lika mycket bomber i Clintons tal). Det har också handlat om Irak, självklart mest kritik mot Bush-administrationen, men också väldigt mycket om alla sätten Hillary kan kriga på. För är det något presidenter gör så är det tydligen att kriga.

Virginia Tech-journalistiken

Det sägs mycket dumt även om Virgina Tech i USA just nu. Ofta vävs det ihop med Imus-debatten, till en sörja av allt från censuriver till rasism. Men det märkligaste jag har läst var ändå i en svensk tidning. Dagen efter att mördarens filmer hade landat i NBC:s postrum pratade jag med min tjej om hur många essäer om ungdomar som vill synas och mediesamhället och internet och så vidare som var på väg nu. Sydsvenskans Andreas Ekström gillar (precis som jag) att diskutera den nya mediabranschen. Han skrev en kort kommentar om ”en massamördares behov att dokumentera sitt fruktansvärda brott”. (sic). Det här var den 19 april, precis efter att filmerna hade blivit offentliga. Här är ett klipp:

”Det logiska hade väl egentligen varit att mördaren hade lagt ut sina filmer på Youtube – även om Youtube efter Googles övertagande har en helt annan vaksamhet för både otäckheter och olagligheter. Men det gjorde han alltså inte. Han valde det stora rikstäckande tv-bolaget. Kan det vara så att ”big media” ändå fortfarande spelar lite roll?”

Folk jag har berättat det här för har sagt att det nog är ironiskt skrivet. Jag funderade också på det, men det känns nästan ännu konstigare. Ironi passar liksom inte in, varken i själva texten eller överhuvudtaget, tre dagar efter morden.

Men om det inte är ironiskt, då menar alltså Ekström att man ska bedöma ungdomars medievanor efter var en uppenbart sjuk människa, så sjuk att han blev massmördare, väljer att skicka filmer på sig själv? ”Kan det vara så att ”big media” ändå fortfarande spelar lite roll?”, skriver han. Vaddå?

Jag har jag läst Ekström ett par gånger förut, och vet ungefär vad han skriver om och vad han verkar kunna. Det är därför jag fortfarande funderar på om det här är ironiskt.

Men om man inte känner till Ekström och hans skrivande väl (som man väl får förmoda att de flesta Sydsvenskan-läsare inte gör) hur låter texten då? Som en gammal kulturskribent som är så långt ifrån yngre människor att han analyserar deras medievanor utifrån hur en psykisk sjuk massmördare beter sig? Liksom ”Ah, en ungdom i nyheterna igen. Vad håller de på med nu då?”

Allt som är en nyhet eller involverar en person under tjugo år är faktiskt inte ett ”tidens tecken”. Alla texter om ”vår tid” måste heller inte ha ordet ”Youtube” i sig.

Det jobbiga med media och Virginia Tech är att det känns som att texterna om mobbning och utanförskap, som just nu verkar vara den starkast bidragande orsaken till de flesta skolskjutningar, från Columbine till den här, försvann någonstans i höjd med ”Rör inte min kompis”-kampanjen på åttiotalet.

Helgens felsägningar

I fredags var Hillary Clinton i New Brunswick, för att tala med (till) studenter vid Rutgers universitet. Fakulteten Center for American Women and Politics arrangerade. Anledningen till att Hillary var här mitt under brinnande valkampanj var inte det jubileum universitet firade, eller att Hillary och CAWPs förra chef ”go back many cups of coffe, by the kitchen table, talking about women, and girls”. Det här var självklart Hillarys sätt att kasta sig rakt in i en av de senaste månadens största nyheter, Imus-gate. Basketlaget som blev kallade ”nappy-headed hoes” av Don Imus kommer från Rutgers, och Hillary träffade deras numer legendariska coach C. Vivian Stringer innan sitt tal.

Rutgers var såklart väldigt mycket hemmaplan för Hillary. Föreläsningssalen full av entusiastiska studenter, sprinklat med medelålders feminister i färglada, spräckliga dräkter som använde sina rökigaste röster när de rekommenderade sina medsystrar som intervjuobjekt åt mig. Talet var det vanliga Det var det: Irak, health care, ”when I am president”, men med lite extra eftertryck. Och några charmiga försök att vara ungdomlig. Hon hade en snygg retorisk figur som skulle avslutas med De Nya Möjligheterna att sprida budskapet: Allt från Facebook till det Hillary kallade ”Myface”. Stora skratt.

Hillary: ”Eller vad heter det, Myspace. Åååååååå min dotter skulle mörda mig”. Och så rodnade hon.

Stämningen höjdes, såklart. En vanlig missuppfattning hos politiker (och deras fjorton talskrivare) är ofta att man ska vara nere med ungdomarnas grejer – att man ska kunna uttala namnen på dem och allmänt veta vad de handlar om. Jag tror att det där ofta slår fel. Hillary fyller 60 i oktober. Om hon hänger regelbundet på Myspace känns det bara psykotiskt. Jag tror ungdomarna (i brist på en kandidat i sin egen ålder) hellre vill rösta på en mamma som stöder dem i allt internet-tok de vill hålla på med, än på den galna pappan som lägger två timmar om dagen på Myspace (där han skickar meddelanden med mycket ”internet-lingo” till sina fjortontusen kompisar). Att Hillary pratar om Myface är alltså bra - för henne och för hennes kampanj hos förstagångsväljare, även om någon konsult säkert tappade luften bakom ett skynke på Rutgers.

Felsägning: 4/5



Barack Obama var hos Al Sharptons National Action Network i lördags. På ett hotell i midtown Manhattan, inför kanske femhundra svarta medelklass-aktivister som vill ha CHANGE. Även det ett ganska bra läge. Talet började fint, med många små vitsar om kvinnor som är smartare än män och allmän charm som fick tanterna (som alltid uppklädda till tänderna) att klucka och vifta med sina kopior av Obamas senaste bok. Sen ringde det plötsligt i pulpeten. ”There’s something buzzing down here”, sa Obama. ”It’s Sharptons Blackberry!” Sharpton gick upp, grävde fram Blackberryn och tog såklart samtalet. ”Is that Hillary calling?” sa Obama (Sharpton har kritiserat Obama hårt den senaste tiden, och den allmänna uppfattningen är att han stödjer Hillarys kampanj). Det fick dagens längsta skratt, och dagens enda stående ovation.

Sen gick det lite oväntat bara nedåt. Jag såg fram emot det här– det var mitt första Obama-tal, hos en flamboyant svart predikant/politiker, framför en publik som inte bangar på att ställa sig upp och dansa lite. Tyvärr glömde Obama bort var han var. Bokstavligen. När han kallade National Action Network för ”Urban Action Network” för tredje gången vrålade halva publiken det rätta namnet tillbaka till honom. Han lyckades inte ens göra ett skämt av det, utan rättade bara och gick vidare. Efter det blev det inte så många applåder. Allt blev till slut OK, men inte som det borde varit.

Felsägning: 1/5

Imusgate

Innan Virgina Tech-tragedin förra veckan var den största nyheten i amerikansk media radioprataren Don Imus beskrivning av Rutgers universitets kvinnliga basketlag som ”nappy headed hoes”. Efter att Al Sharpton och sedan precis hela USA stegade in i debatten fick Imus sparken. Ett av hans försvar var att peka på hiphopen, på att rappare också kallar folk ”hoes”. Den tråden plockades villigt upp av konservativa, av Oprah och av 60 Minutes, som sände ett specialprogram om de dära rapparna i söndags. Hiphop-gurun Russsell Simmons kallade till möten, träffade Oprah, och gick omkring allmänt finklädd i media - skjorta och pullover, ingen keps. Det sägs så mycket dumma saker om det här just nu, och nästan precis allt är upprepningar av vad som har sagts förut. Därför är det skönt att NY Times Kelefa Sanneh finns. Vi som gör den här bloggen gillar Kelefa, speciellt idag. Att det här är långt ifrån hans bästa text, men ändå bara känns som frisk luft, säger kanske mest om vilka andra intellektuella giganter som debatterar frågan.

US of A

Den här bilden företäller New York Times framsida för några dagar sedan. Tidningen känns som fejk. Något framtaget av en assistent på en filminspelning, till scenen när man ska visa en hemsk bild av ”framtidens USA”.

Till vänster: en ung massmördare som mellan dåden har gått och postat bilder på sig själv till en av landets största TV-kanaler. Till höger: USA:s Högsta Domstol börjar hacka på aborträtten. Längst ned, en nyhet som inte ens är värd någon av de viktiga placeringarna på omslaget: En gata täckt av bombdamm. 170 döda i Irak, igår.

Det är ganska stökigt i det här landet just nu. Det som inte ens var på framsidan den här dagen var presidentvalskampanjerna, som i år har börjat rekordtidigt, har samlat in rekordmycket pengar och, i alla fall för oss, har rekordintressanta deltagare. På den här bloggen, och i en kommande bok, ska vi skriva om de vi tycker är mest intressanta: Hillary Clinton och Barack Obama.

Just nu jobbar båda mycket med att framstå som ”presidential” (kan man översätta det med ”presidentlika”?) i allt stök. Hillary lägger fram tiopunktsplaner för den amerikanska statens organisation. Obama försöker ändra sin image som den eldiga, unga talaren från Demokraterns kongress 2004 till något mer sobert. Till någon väljarna kan se framför sig i Vita Huset, någon som är lugnare och mer sammansatt än de själva, till bilden av en president.