Det sägs mycket dumt även om Virgina Tech i USA just nu. Ofta vävs det ihop med Imus-debatten, till en sörja av allt från censuriver till rasism. Men det märkligaste jag har läst var ändå i en svensk tidning. Dagen efter att mördarens filmer hade landat i NBC:s postrum pratade jag med min tjej om hur många essäer om ungdomar som vill synas och mediesamhället och internet och så vidare som var på väg nu. Sydsvenskans Andreas Ekström gillar (precis som jag) att diskutera den nya mediabranschen. Han skrev en kort kommentar om ”en massamördares behov att dokumentera sitt fruktansvärda brott”. (sic). Det här var den 19 april, precis efter att filmerna hade blivit offentliga. Här är ett klipp:
”Det logiska hade väl egentligen varit att mördaren hade lagt ut sina filmer på Youtube – även om Youtube efter Googles övertagande har en helt annan vaksamhet för både otäckheter och olagligheter. Men det gjorde han alltså inte. Han valde det stora rikstäckande tv-bolaget. Kan det vara så att ”big media” ändå fortfarande spelar lite roll?”
Folk jag har berättat det här för har sagt att det nog är ironiskt skrivet. Jag funderade också på det, men det känns nästan ännu konstigare. Ironi passar liksom inte in, varken i själva texten eller överhuvudtaget, tre dagar efter morden.
Men om det inte är ironiskt, då menar alltså Ekström att man ska bedöma ungdomars medievanor efter var en uppenbart sjuk människa, så sjuk att han blev massmördare, väljer att skicka filmer på sig själv? ”Kan det vara så att ”big media” ändå fortfarande spelar lite roll?”, skriver han. Vaddå?
Jag har jag läst Ekström ett par gånger förut, och vet ungefär vad han skriver om och vad han verkar kunna. Det är därför jag fortfarande funderar på om det här är ironiskt.
Men om man inte känner till Ekström och hans skrivande väl (som man väl får förmoda att de flesta Sydsvenskan-läsare inte gör) hur låter texten då? Som en gammal kulturskribent som är så långt ifrån yngre människor att han analyserar deras medievanor utifrån hur en psykisk sjuk massmördare beter sig? Liksom ”Ah, en ungdom i nyheterna igen. Vad håller de på med nu då?”
Allt som är en nyhet eller involverar en person under tjugo år är faktiskt inte ett ”tidens tecken”. Alla texter om ”vår tid” måste heller inte ha ordet ”Youtube” i sig.
Det jobbiga med media och Virginia Tech är att det känns som att texterna om mobbning och utanförskap, som just nu verkar vara den starkast bidragande orsaken till de flesta skolskjutningar, från Columbine till den här, försvann någonstans i höjd med ”Rör inte min kompis”-kampanjen på åttiotalet.
Vi heter Martin Gelin och Emil Arvidson, bor i New York och skriver på en bok om Hillary Clinton och Barack Obama. Följande händer under tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar