I fredags var Hillary Clinton i New Brunswick, för att tala med (till) studenter vid Rutgers universitet. Fakulteten Center for American Women and Politics arrangerade. Anledningen till att Hillary var här mitt under brinnande valkampanj var inte det jubileum universitet firade, eller att Hillary och CAWPs förra chef ”go back many cups of coffe, by the kitchen table, talking about women, and girls”. Det här var självklart Hillarys sätt att kasta sig rakt in i en av de senaste månadens största nyheter, Imus-gate. Basketlaget som blev kallade ”nappy-headed hoes” av Don Imus kommer från Rutgers, och Hillary träffade deras numer legendariska coach C. Vivian Stringer innan sitt tal.
Rutgers var såklart väldigt mycket hemmaplan för Hillary. Föreläsningssalen full av entusiastiska studenter, sprinklat med medelålders feminister i färglada, spräckliga dräkter som använde sina rökigaste röster när de rekommenderade sina medsystrar som intervjuobjekt åt mig. Talet var det vanliga Det var det: Irak, health care, ”when I am president”, men med lite extra eftertryck. Och några charmiga försök att vara ungdomlig. Hon hade en snygg retorisk figur som skulle avslutas med De Nya Möjligheterna att sprida budskapet: Allt från Facebook till det Hillary kallade ”Myface”. Stora skratt.
Hillary: ”Eller vad heter det, Myspace. Åååååååå min dotter skulle mörda mig”. Och så rodnade hon.
Stämningen höjdes, såklart. En vanlig missuppfattning hos politiker (och deras fjorton talskrivare) är ofta att man ska vara nere med ungdomarnas grejer – att man ska kunna uttala namnen på dem och allmänt veta vad de handlar om. Jag tror att det där ofta slår fel. Hillary fyller 60 i oktober. Om hon hänger regelbundet på Myspace känns det bara psykotiskt. Jag tror ungdomarna (i brist på en kandidat i sin egen ålder) hellre vill rösta på en mamma som stöder dem i allt internet-tok de vill hålla på med, än på den galna pappan som lägger två timmar om dagen på Myspace (där han skickar meddelanden med mycket ”internet-lingo” till sina fjortontusen kompisar). Att Hillary pratar om Myface är alltså bra - för henne och för hennes kampanj hos förstagångsväljare, även om någon konsult säkert tappade luften bakom ett skynke på Rutgers.
Felsägning: 4/5
Barack Obama var hos Al Sharptons National Action Network i lördags. På ett hotell i midtown Manhattan, inför kanske femhundra svarta medelklass-aktivister som vill ha CHANGE. Även det ett ganska bra läge. Talet började fint, med många små vitsar om kvinnor som är smartare än män och allmän charm som fick tanterna (som alltid uppklädda till tänderna) att klucka och vifta med sina kopior av Obamas senaste bok. Sen ringde det plötsligt i pulpeten. ”There’s something buzzing down here”, sa Obama. ”It’s Sharptons Blackberry!” Sharpton gick upp, grävde fram Blackberryn och tog såklart samtalet. ”Is that Hillary calling?” sa Obama (Sharpton har kritiserat Obama hårt den senaste tiden, och den allmänna uppfattningen är att han stödjer Hillarys kampanj). Det fick dagens längsta skratt, och dagens enda stående ovation.
Sen gick det lite oväntat bara nedåt. Jag såg fram emot det här– det var mitt första Obama-tal, hos en flamboyant svart predikant/politiker, framför en publik som inte bangar på att ställa sig upp och dansa lite. Tyvärr glömde Obama bort var han var. Bokstavligen. När han kallade National Action Network för ”Urban Action Network” för tredje gången vrålade halva publiken det rätta namnet tillbaka till honom. Han lyckades inte ens göra ett skämt av det, utan rättade bara och gick vidare. Efter det blev det inte så många applåder. Allt blev till slut OK, men inte som det borde varit.
Felsägning: 1/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar