take back america

Obamas skinn
Glada mannen ser att Fox News gömmer sig bakom ett hörn; blir arg
konferensens tema: impeachimpeachimpeach
Min idol Mike Gravel viftar med armarna. Sågs senare sitta vid Obama08-bordet och prata om ditt och datt.

the conference

Vi var på konferens förra veckan. En konferens för american progressives i Washington. Vi träffade en skräddare som gör alla presidenters kostymer. Han visade oss Guillianis kommande. Vi träffade psykologer som föreläste om demokraternas misstag: att de inte utnyttjar rätt del av sina väljares hjärnor. Vi kraschade olika former av buffeer, bland annat en "gala dinner" med Jason Alexander som MC. Vi åt powerlunch på Hay-Adams, bredvid ett gäng som satt och jobbade med "the presidents talking points" utan att vara ironiska (samtidigt diskuterade de hur deras egna företag skulle ta över Sydostasien). Vi fick gratis vin mot att prata lite om Abba, när vi egentligen bara ville höra med bartendern om hur det funkade när Hillary ville ta en drink (secret service gör background check på personalen varje gång). Vi var på seminarier om hur man startar en kampanj.



Vi lyssnade på många tal.



Vi var glada. Men: det finns så lite tid. Jag åker till Sverige om några timmar (ring!). Så mer om det här sen. Istället: en något mer formell text jag skrev:

På Hotel Hilton i Washington samlades den här veckan tretusen ur den amerikanska vänstern för en konferens, Take Back America. Idag är den amerikanska vänstern optimistisk och arg. Konferensens självklara accesoar är en gräsrotsorganisation med tillhörande webplats. Alla har en på sitt visitkort.

När TV-programmet ”South Park” parodierar en mjuk, amerikansk vänsterman låter de honom avsluta varje mening med ett utdraget ”OK”, mer som ”mmmkey?”.

Det tar mig femton minuter på ett seminarium om hur man organiserar en kampanj för att höra det första exemplet. En man ställer sig upp och frågar argt hur man gör när de mitten-demokraterna i ens distrikt har kontroll över alla tidningar. Mmmkey? Vid dörren sitter en man i lotusställning och spelar harpa. Utanför Hilton står reportrar från den högervridna kanalen Fox News, här för att bekräfta sin bild av USA:s vänster.

På konferensen talar psykologen Drew Westen, om sin bok ”The Political Brain”. Han berättar om ”emotional intelligence” - om hur vi väljer våra politiker med hjälp av känslor. Om anledningen till att demokraterna förlorar så många val: att partiet alltid varit stolta över att tala om sakfrågorna istället för att snacka känslor. ”Demokrater har en tradition av att separera sina kandidater från deras övertygelser” säger Westen. Både Al Gore och John Kerrys presidentvalskampanjer är exempel. Senare drar presidentkandidaten Barack Obama jubel från en ofta stående publik genom att trycka på känsloknapparna. Hillary Clintons traditionella genomgång av sakfrågorna får ett mer reserverat mottagande.

Det är under konferensens sista seminarium som Westens tes blir allra tydligast. På en diskussion om mainstream-medias roll i den politiska processen finns representanter för Newsweek, NBC och Washington Post i panelen, liksom män från några av de stora politiska bloggarna. Man pratar sakfrågor. Varför genomskådade inte media Bushs lögner om Irak tidigare? Varför glömmer man AIDS-katastrofen i Afrika? Publiken på Take Back America är fortfarande arg, men den enda gång hela rummet står upp som en människa är när en kvinna nämner medias besatthet av kändisar. När hon säger ”Paris Hilton” i en källare på Hilton Hotel i Washington skriker publiken ut sitt hat.

"my money's on Smash Mouth"

I jakten på ett nytt soundtrack till sina tal, men framförallt en ny mer folklig, till och med rolig, image, har Hillary Clinton ordnat en tävling på nätet om vilken som ska bli hennes nya kampanjlåt. Till slut blev det helt bra, när hon, Bill och Johnny Sack spelar upp sin version av den (för övrigt FANTASTISKA) sista scenen av Sopranos. Hillarys skådespelande har inte utvecklats så mycket, men Bill har "viss komisk timing". Han hjälper även till i Iowa om några dar.

PS: man bör ha sett Sopranos-finalen, som alla fortfaranfde bråkar om här i USA, för att känna att det här är lite härligt.

PS 2: Och alltså, låten: en rockdänga med Celine Dion? Unpatriotic.

PS 3: Jag läste både SVD och DN om filmen idag. SVD nämner ingentans Sopranos och skriver att allt utspelar sig i "makarnas Clintons kök". De kan ju inte ha sett den?

årets festival

Man vet att man är en Park Slope/West Village/New York/tree-hugging/NY Times-reading-liberal, och en inte fullt så ung man i sina bästa år, när man åker till Take Back America i Washington istället för till Hultsfred. Hela hillaryobama-redaktionen är där måndag till onsdag, tillsammans med Barack "U can Barock me all through the night" Obama, Hillary, John Edwards, George från Seinfeld, Mike Gravel (dåren från Alaska som spelat sur/dement farfar i debatterna hitills), Bill Richardsson, samt över tretusen "progressive leaders and activists" till. Ses längt fram till vänster på Mike Gravel!

obama for change

washington

Igår var det "Block Party" med Hillary på en parkeringsplats i Washington. 8000 kom. Babyface spelade. Billie Jean King vrålade. Hillary var hes. Damen ovan skulle precis kliva på bussen tillbaka till sitt vårdhem. Hennes keps var vintage, från tiden "innan du var med". Nittiotalet alltså. "Ibland var de otroligt elaka mot Hillary då också, så vi ordnade en stor fest för henne på hennes födelsedag. Och så tryckte vi de här kepsarna. Hon blev så glad".



hej då.

Nu sitter jag, hemma igen, och väntar på ett telefonsamtal från en rik man som heter Akif. ringringringring. Han stod och pratade om hillarys till han nästan grät. När vi skildes var parkeringsplatsen helt tom.

discussing the state of the nation

the chattering classes

Annars var det relativt bisarrt att bevaka en amerikansk presidentvalsdebatt. Tillsammans med 600 journalister åt jag buff-e och tittade på teve med dåligt ljud.



Hillary vann igen. Hon började med att göra sig till taleskvinna för alla på scenen, sen var det i princip klart. Det enda bra Obama fick in var riktat mot Edwards, om Irak. (”You’re four and a half years late”). I allmänhet är demokraterna väldigt försiktiga i sina debatter. Det är inte världens bästa TV.



Senare på kvällen satt Richard Schiff i hotellbaren. Såg som vanligt sur ut. Jag var helt urblåst i hjärnan av all spin jag fått i öronen, så det kändes helt normalt att Toby Ziegler var i Manchester för en sån här grej.

On message-ryggan

en gång till



Det här är hjärnorna som idag är på ganska god väg att tillsätta Amerikas nästa president. Visst ser de ganska mobbade ut? Mark Penn, till vänster, håller i opinionsmätningar, ett rykte säger att de är nästan dagliga. Han har varit länge med Clintons, sedan Bill, och källor påstår att han har nästan full kontroll över Hilary-kampanjens budskap och utformning. Till höger står Howard Wolfson, communications director.

Minns ni sista säsongen av ”West Wing” (programmet där vi svenskar får 80 % av vår utbildning i amerikansk politik)? Minns ni Josh, vår favorit? Han som jobbade med just presidentens kommunikation, och under sista säsongen skulle få en ny kandidat (Jimmy Smits) vald. En detalj jag tyckte mycket om var den fula ryggsäck som Josh bar med sig under hela kampanjen. Den skulle väl signalera hur bråttom de hade, men också hur mycket Josh sket i sitt utseende och hur nördig han egentligen var (ryggsäcken var inte det enda sättet att visa det, men det bästa). Titta på den första bilden igen. Titta på Penn och Wolfsons skolpojkiga utseende, och deras ryggsäcksremmar. Jag fick ingen bild på själva ryggsäckarna, ni får bara tro mig när jag säger att de var fula.

Efter en debatt eller något annat riktigt stort arrangemang skickar kampanjerna fram de här människorna, sina ”top strategists”, för att möta pressen. Man samlas vid varsin liten upphöjning, och trettio journalister sträcker fram sina bandare/mikrofoner/kameror. Talesmännen är alltid, i alla fall om de är män, helt ofixade, och under alla lampor och frågor förvandlas de snabbt till svettiga högar.



Den förra demokratdebatten såg jag på TV. Det roligast på hela kvällen var att se hur David Axelrod, Obamas kille, ovan från debatten i söndags, rann av svett. Hans överkammade flint var plaskvåt men han var aldrig, aldrig i närheten av att missa ett budskap för sin kandidat. De här gubbarna är mycket bättre på sånt än personerna de företräder. Men så är det ju också Axelrod som bestämmer vad som ska sägas. För mig ville varken Penn eller Wolfson erkänna att Hillary är, du vet, kvinna. Det passar inte deras kampanj alls att prata om kön. Mer om det sen som du kanske kunde räkna ut.

Jag i alla fall mkt fascinerad av Penn, Wolfson och Axelrods utseende. Mandy Grunwald, en annan Clintonhöjdare som fanns ute i the Spin Room efter debatten, var mycket mer sobert klädd, helt uppstyrd, sval, snabb och snäsig, medan Wolfson var grabbig och högröstad, och Penn tyst, exakt och sjukt svettig.

Jämför till slut med den här bilden på min egen väska.



En dyr second hand-sak från East Village i New York. Inte så praktisk när man bär en laptop, man får ont i ryggen, men snygg. Där ligger också mitt Moleskine-block och min fina penna som gör att jag skriver ännu slängigare. På sådana här tillställningar börjar man förstå de avgörande skillnaderna i de opinonsbildande klasserna. Jag är för intresserad av stil (något jag aldrig trodde jag skulle säga) och alldeles hopplöst för mycket off-message i mina åsikter. Det blir ingen liten president för mig att ta med och visa upp hemma på public relations-firman. Inte ens en liten borgmästare tror jag. Höjdpunkten i mitt jobb är att få träffa svettiga partistrateger som de ovan. Guldklockan representeras av ett restlager böcker under sängen. Det känns bra.

Manchester, New Hampshire

Jag åkte buss genom upstate New York, via Boston till Manchester. Det var vackert, massor av sura, bleka Eminem-fans längs vägarna så fort man kommer fem minuter ovanför New York. Mycket sån där natur också. Jag hade glömt bort hur mycket jag längtar efter en skog.

Manchester är min bästa kampanjstad hittills. När jag var här på lite Hillary-fest för några månader sen träffade tre av hennes lokala kampanjhöjdare på en sunkig diner. Klyschan om New Hampshire är att man kan träffa kandidater och andra i mindre sammanhang än på något annat ställe i USA, att alla invånare är politiskt engagerade, att New Hampshire ska ligga först i primärsvalsprocessen för att det är bra för valet och landet och livet. Här måste kandidaterna ut bland väljarna, osv. Jag har inte hittat några invändningar mot de där klyschorna. Det är härligt här, för en liten reporter. Om man har långt hår så glider de sura Eminem-fansen långsamt förbi i sina bilar och skriker saker. Det är pittoreskt, jag känner mig speciell.

Nu är jag här för demokraternas debatt (men skippar nog republikanernas imorgon). På väg upp till mitt hotellrum igår stoppade Arianna Huffington hissen för att låta någon på andra sidan av hennes Blackberry prata klart med en charmig, solbränd man som har hand om ”practically the whole part of John Edwards rural campaign”. Han var på väg ut ur hissen. Ingen klagade, alla lyssnade.

John Edwards, själv ett litet charmtroll, glider med väldigt välfriserade män. Speciellt med tanke på att hans egen frisyr i princip har pajat hans kampanj. Min nästa tur i hissen gjorde jag tillsammans med en kille som såg precis ut som Kevin Kline (bild), presenterade sig som ”a personal friend of John Edwards” och lämnade oss med handen i korsryggen på en australiensk journalist som fnittrade.

PS: När jag skriver det här pratar John Edwards om sin tro, i en speciell tro-special med demokraternas tre största kandidater. Han är heeeelt orange i ansiktet. En i publiken frågade precis hur han det funkar när han ber. Hur vet du att det är Guds röst du hör, och inte din egen?

PS 2: Barack Obama tror det finns ondska i världen. Hans hår börjar bli så grått nu. Det kommer vara borta innan primärvalet.

PS 3: Hillary! Hon kommer från en tradition som är ” maybe a little too suspicious about people who wear their faith on their slevees”. Första frågan: hennes röst för Irak-kriget. Andra frågan: Hur klarade du dig igenom Bills otrohet med hjälp av din tro? Sen: abort, och hon lyckas få in ond media vs. sårbara ungdomar här också.

But have you read it?

Andrew Sullivan om Al Gores bok. Jag har inte läst den.

tjyvlyssna

Två nya Hillary Clinton-böcker ligger just oå skrivbordet hos och precis alla politiska skribenter i det här landet, och man letar upp och ner efter nya detlajer. (Carl Bernsteins "A Woman In Charge" och Jeff Gerth/Don van Nattas "Her Way" finns i affär nästa typ idag ocksåp tror jag). Det här(scrolla ned några stycken i länken) på sidan 93 i "Her Way", verkar kunna bli lite jobbigt för H-ary.

en bal på slottet

Hillary samlade in pengar hemma hos Brett Ratner. RZA var där. Först Timbaland (vilket blev en framsida i New York Post, typ "Hillary samlar in pengar hos rappare som säger "bitch") och nu RZA? När kommer rapparna som har riktiga pengar in? Företaget Glaceau, som gör Vitamin Water, en blaskig dryck som finns ÖVERALLT här, såldes till Coke för 28 miljarder svenska kronor i veckan. 50 Cent ägde tio procent av Glaceau. Gah. Kan inte Bill åka lite privatplan med honom?

the assault on barnes & noble

Utanför Barnes & Noble på Union Square stod två unga republikaner med stela leenden. De delade ut en liten tidning med titeln "Implications of the Gore Hoax". Det stod "$ 5 suggested contribution" på den men vi fick gratis. Vi var många. Men ingen av fansen som var på Barnes & noble två timmar innan utsatt tid orkade ens börja diskutera med tidningsutdelarna. till slut suckade en tant. Hon var liten, hade en kort dräkt och smakfullt smink. En klassisk New York-liberal från Upper West. Hon hade tagit en bulle ner till fjortonde gatan bara för Al Gore. Två böcker under armen, för signering. Tanten gick fram till en av de unga republikanerna och började säga "No, no, no" men ändrade sig och knuffade honom i bröstet istället.

Inomhus var det inget inget presidenttal direkt. Men den approachen är å andra sidan Gores enda chans, no? Att inte framstå som en politiker. Det jobbigaste med hans retorik är annars den här populistiska rutinen:

Gore: "Man kan inte skylla allt på Bush och Cheney" (Uppretade New York-liberals: "Öh?" Väntar spänt på fortsättningen)
Gore: "Det här är lika mycket medias fel". (Uppretade NY-liberals: "Yeah!" Tänker på hur mycket de hatar den jävla Paris Hilton)
Gore: "Tänk bara, det är bara Anna Nicole, Paris Hilton, Lindsay Lohan överallt.."

Man förstår vad han menar och det stämmer. Det är sant att media har ett stort ansvar för väldigt många Bush-relaterade problem, ingen vågade till exempel vara opatriotisk inför Irakkriget (mycket, mycket mer om det här i den sista säsongen av The Wire förresten. Hela skiten handlar om amerikansk media).

Men. Att först säga att USAs problem inte ligger hos Bush, så att alla lyssnar andlöst, för att sen köra Paris Hilton ett varv till genom köttkvarnen är lite väl billiga poänger, vunna på ett av det mest populistiska sätt som finns här: såsigt, slentrianmässigt hat mot mediesymboler, som alltid är kvinnor. Det känns precis lika billigt som det USAs officiellt största hjärna på andra ställen, och med andra exempel, kallar "the assault on reason". Var är Margret Atladottir när Amerikas presidentkandidater behöver henne?