On message-ryggan

en gång till



Det här är hjärnorna som idag är på ganska god väg att tillsätta Amerikas nästa president. Visst ser de ganska mobbade ut? Mark Penn, till vänster, håller i opinionsmätningar, ett rykte säger att de är nästan dagliga. Han har varit länge med Clintons, sedan Bill, och källor påstår att han har nästan full kontroll över Hilary-kampanjens budskap och utformning. Till höger står Howard Wolfson, communications director.

Minns ni sista säsongen av ”West Wing” (programmet där vi svenskar får 80 % av vår utbildning i amerikansk politik)? Minns ni Josh, vår favorit? Han som jobbade med just presidentens kommunikation, och under sista säsongen skulle få en ny kandidat (Jimmy Smits) vald. En detalj jag tyckte mycket om var den fula ryggsäck som Josh bar med sig under hela kampanjen. Den skulle väl signalera hur bråttom de hade, men också hur mycket Josh sket i sitt utseende och hur nördig han egentligen var (ryggsäcken var inte det enda sättet att visa det, men det bästa). Titta på den första bilden igen. Titta på Penn och Wolfsons skolpojkiga utseende, och deras ryggsäcksremmar. Jag fick ingen bild på själva ryggsäckarna, ni får bara tro mig när jag säger att de var fula.

Efter en debatt eller något annat riktigt stort arrangemang skickar kampanjerna fram de här människorna, sina ”top strategists”, för att möta pressen. Man samlas vid varsin liten upphöjning, och trettio journalister sträcker fram sina bandare/mikrofoner/kameror. Talesmännen är alltid, i alla fall om de är män, helt ofixade, och under alla lampor och frågor förvandlas de snabbt till svettiga högar.



Den förra demokratdebatten såg jag på TV. Det roligast på hela kvällen var att se hur David Axelrod, Obamas kille, ovan från debatten i söndags, rann av svett. Hans överkammade flint var plaskvåt men han var aldrig, aldrig i närheten av att missa ett budskap för sin kandidat. De här gubbarna är mycket bättre på sånt än personerna de företräder. Men så är det ju också Axelrod som bestämmer vad som ska sägas. För mig ville varken Penn eller Wolfson erkänna att Hillary är, du vet, kvinna. Det passar inte deras kampanj alls att prata om kön. Mer om det sen som du kanske kunde räkna ut.

Jag i alla fall mkt fascinerad av Penn, Wolfson och Axelrods utseende. Mandy Grunwald, en annan Clintonhöjdare som fanns ute i the Spin Room efter debatten, var mycket mer sobert klädd, helt uppstyrd, sval, snabb och snäsig, medan Wolfson var grabbig och högröstad, och Penn tyst, exakt och sjukt svettig.

Jämför till slut med den här bilden på min egen väska.



En dyr second hand-sak från East Village i New York. Inte så praktisk när man bär en laptop, man får ont i ryggen, men snygg. Där ligger också mitt Moleskine-block och min fina penna som gör att jag skriver ännu slängigare. På sådana här tillställningar börjar man förstå de avgörande skillnaderna i de opinonsbildande klasserna. Jag är för intresserad av stil (något jag aldrig trodde jag skulle säga) och alldeles hopplöst för mycket off-message i mina åsikter. Det blir ingen liten president för mig att ta med och visa upp hemma på public relations-firman. Inte ens en liten borgmästare tror jag. Höjdpunkten i mitt jobb är att få träffa svettiga partistrateger som de ovan. Guldklockan representeras av ett restlager böcker under sängen. Det känns bra.