Vi heter Martin Gelin och Emil Arvidson, bor i New York och skriver på en bok om Hillary Clinton och Barack Obama. Följande händer under tiden.

fredag 1 juni 2007

the assault on barnes & noble


Utanför Barnes & Noble på Union Square stod två unga republikaner med stela leenden. De delade ut en liten tidning med titeln "Implications of the Gore Hoax". Det stod "$ 5 suggested contribution" på den men vi fick gratis. Vi var många. Men ingen av fansen som var på Barnes & noble två timmar innan utsatt tid orkade ens börja diskutera med tidningsutdelarna. till slut suckade en tant. Hon var liten, hade en kort dräkt och smakfullt smink. En klassisk New York-liberal från Upper West. Hon hade tagit en bulle ner till fjortonde gatan bara för Al Gore. Två böcker under armen, för signering. Tanten gick fram till en av de unga republikanerna och började säga "No, no, no" men ändrade sig och knuffade honom i bröstet istället.

Inomhus var det inget inget presidenttal direkt. Men den approachen är å andra sidan Gores enda chans, no? Att inte framstå som en politiker. Det jobbigaste med hans retorik är annars den här populistiska rutinen:

Gore: "Man kan inte skylla allt på Bush och Cheney" (Uppretade New York-liberals: "Öh?" Väntar spänt på fortsättningen)
Gore: "Det här är lika mycket medias fel". (Uppretade NY-liberals: "Yeah!" Tänker på hur mycket de hatar den jävla Paris Hilton)
Gore: "Tänk bara, det är bara Anna Nicole, Paris Hilton, Lindsay Lohan överallt.."

Man förstår vad han menar och det stämmer. Det är sant att media har ett stort ansvar för väldigt många Bush-relaterade problem, ingen vågade till exempel vara opatriotisk inför Irakkriget (mycket, mycket mer om det här i den sista säsongen av The Wire förresten. Hela skiten handlar om amerikansk media).

Men. Att först säga att USAs problem inte ligger hos Bush, så att alla lyssnar andlöst, för att sen köra Paris Hilton ett varv till genom köttkvarnen är lite väl billiga poänger, vunna på ett av det mest populistiska sätt som finns här: såsigt, slentrianmässigt hat mot mediesymboler, som alltid är kvinnor. Det känns precis lika billigt som det USAs officiellt största hjärna på andra ställen, och med andra exempel, kallar "the assault on reason". Var är Margret Atladottir när Amerikas presidentkandidater behöver henne?

Inga kommentarer: