the conference

Vi var på konferens förra veckan. En konferens för american progressives i Washington. Vi träffade en skräddare som gör alla presidenters kostymer. Han visade oss Guillianis kommande. Vi träffade psykologer som föreläste om demokraternas misstag: att de inte utnyttjar rätt del av sina väljares hjärnor. Vi kraschade olika former av buffeer, bland annat en "gala dinner" med Jason Alexander som MC. Vi åt powerlunch på Hay-Adams, bredvid ett gäng som satt och jobbade med "the presidents talking points" utan att vara ironiska (samtidigt diskuterade de hur deras egna företag skulle ta över Sydostasien). Vi fick gratis vin mot att prata lite om Abba, när vi egentligen bara ville höra med bartendern om hur det funkade när Hillary ville ta en drink (secret service gör background check på personalen varje gång). Vi var på seminarier om hur man startar en kampanj.



Vi lyssnade på många tal.



Vi var glada. Men: det finns så lite tid. Jag åker till Sverige om några timmar (ring!). Så mer om det här sen. Istället: en något mer formell text jag skrev:

På Hotel Hilton i Washington samlades den här veckan tretusen ur den amerikanska vänstern för en konferens, Take Back America. Idag är den amerikanska vänstern optimistisk och arg. Konferensens självklara accesoar är en gräsrotsorganisation med tillhörande webplats. Alla har en på sitt visitkort.

När TV-programmet ”South Park” parodierar en mjuk, amerikansk vänsterman låter de honom avsluta varje mening med ett utdraget ”OK”, mer som ”mmmkey?”.

Det tar mig femton minuter på ett seminarium om hur man organiserar en kampanj för att höra det första exemplet. En man ställer sig upp och frågar argt hur man gör när de mitten-demokraterna i ens distrikt har kontroll över alla tidningar. Mmmkey? Vid dörren sitter en man i lotusställning och spelar harpa. Utanför Hilton står reportrar från den högervridna kanalen Fox News, här för att bekräfta sin bild av USA:s vänster.

På konferensen talar psykologen Drew Westen, om sin bok ”The Political Brain”. Han berättar om ”emotional intelligence” - om hur vi väljer våra politiker med hjälp av känslor. Om anledningen till att demokraterna förlorar så många val: att partiet alltid varit stolta över att tala om sakfrågorna istället för att snacka känslor. ”Demokrater har en tradition av att separera sina kandidater från deras övertygelser” säger Westen. Både Al Gore och John Kerrys presidentvalskampanjer är exempel. Senare drar presidentkandidaten Barack Obama jubel från en ofta stående publik genom att trycka på känsloknapparna. Hillary Clintons traditionella genomgång av sakfrågorna får ett mer reserverat mottagande.

Det är under konferensens sista seminarium som Westens tes blir allra tydligast. På en diskussion om mainstream-medias roll i den politiska processen finns representanter för Newsweek, NBC och Washington Post i panelen, liksom män från några av de stora politiska bloggarna. Man pratar sakfrågor. Varför genomskådade inte media Bushs lögner om Irak tidigare? Varför glömmer man AIDS-katastrofen i Afrika? Publiken på Take Back America är fortfarande arg, men den enda gång hela rummet står upp som en människa är när en kvinna nämner medias besatthet av kändisar. När hon säger ”Paris Hilton” i en källare på Hilton Hotel i Washington skriker publiken ut sitt hat.