Flytten

Mer Hillary, Obama och ganska mycket annat finns här.

youtube-radio

Plötsligt älskar radiohuset oss. I ett inslag i Rond (Front? Sond? Mond?) om "Youtube-debatten" mumlar jag osammanhängade och skeptiskt om Youtube tillsammans med indiesnöret Hanna Fahl. Man kan lyssna här. Jag glömde kolla på mina anteckningar, så ett par saker jag hade tänkt säga mer om:



# Ljudklippet i inslaget kommer från svaren på den berömda "säg något positivt och negativt om personen till vänster om dig"-frågan som ni ser ovan. Det här tyckte alltså CNN var ett perfekt exempel på den lite quirky och oväntade fråga som kommer när man släpper fram den frejdiga Youtube-generationen. Svaren var också ett perfekt exempel på varför den härna debatten inte fungerade riktigt så revolutionerande som alla hade hoppats. Ungefär hälften av kandidaterna valde bara att hoppa över den jobbiga, negativa delen av frågan. Den andra hälften vitsade lite. Om vad? Jo, Hillary Clintons kläder och Dennis Kucinichs snygga fru. Att skämta om Hillary Clintons kläder: ungefär femton år gammalt. Att undvika en jobbig fråga genom att säga att en tjej är all looks: kanske några tusen år gammalt.

# Sen hade jag också en härlig harang om det här med att alla sätter likhetstecken mellan Youtube och demokrati. Vad är det? På andra ställen har det startat en liten debatt om klasstillhörighet och sociala nätverk som Myspace och Facebook, tack vare sociologen (?) Danah Boyd, som ser stora skillnader mellan vilka ungdomar som hänger var. Inför den här presidentvalsdebatten hade det ju varit perfekt att låta även Youtube vara med i den diskussionen, eftersom det verkar finnas någon slags konsensus kring att man med hjälp av det företaget når ungefär alla de här ungdomarna som var så svåra att nå förut, istället för bara den lilla priviligerada data- och politiknördiga klick som förmodligen bryr sig om att ställa en fråga till Barack Obama på det här sättet. just de!

Sommarmedia

Hej. Jag kom till Sverige, satte på teven och hörde Göran Hägglundanvända precis samma ord som Hillary när han pratade om aborter. Sen stängde butiken ett tag. Jag har inte öppnat min Bloglines-mapp som heter politrics sen dess men lite saker har runnit in.

# Jag skriver om Al Gore och folklighet

# Jag skriver om Hillary och folklighet

# Martin skriver om Obama och politisk drömterapi. Jag vet han skrev något om Hillarys biografier också men hittart inte.

Idag var jag också med i P1 för att prata lite Hillary. Det var roligt. Washington-korrespondenten Thomas Nordegren vikarierar för Lantz och har USA-tema hela veckan, missa inte! Han trodde jag var ljudkillen när vi sågs och gav sista frågan till den enda kvinnan i diskussionen, före detta New York-korrespondenten Sara Stenholm, med orden "Du Sara som är feminist". Samtidigt fanns Staffan Heimersson med på länk från vad som lät som en mysig veranda i Nice, och pratade bland annat om en skogsbrand som nu var farligt nära hans sommarhus. Inga konstigheter. Och väldigt roligt. Man kan säkert lyssna på nätet om man vill, precis som man kan imorgon när Jenny Nordberg pratar om Rudy Giuliani och på onsdag när det är Martin om Obama.

take back america

Obamas skinn
Glada mannen ser att Fox News gömmer sig bakom ett hörn; blir arg
konferensens tema: impeachimpeachimpeach
Min idol Mike Gravel viftar med armarna. Sågs senare sitta vid Obama08-bordet och prata om ditt och datt.

the conference

Vi var på konferens förra veckan. En konferens för american progressives i Washington. Vi träffade en skräddare som gör alla presidenters kostymer. Han visade oss Guillianis kommande. Vi träffade psykologer som föreläste om demokraternas misstag: att de inte utnyttjar rätt del av sina väljares hjärnor. Vi kraschade olika former av buffeer, bland annat en "gala dinner" med Jason Alexander som MC. Vi åt powerlunch på Hay-Adams, bredvid ett gäng som satt och jobbade med "the presidents talking points" utan att vara ironiska (samtidigt diskuterade de hur deras egna företag skulle ta över Sydostasien). Vi fick gratis vin mot att prata lite om Abba, när vi egentligen bara ville höra med bartendern om hur det funkade när Hillary ville ta en drink (secret service gör background check på personalen varje gång). Vi var på seminarier om hur man startar en kampanj.



Vi lyssnade på många tal.



Vi var glada. Men: det finns så lite tid. Jag åker till Sverige om några timmar (ring!). Så mer om det här sen. Istället: en något mer formell text jag skrev:

På Hotel Hilton i Washington samlades den här veckan tretusen ur den amerikanska vänstern för en konferens, Take Back America. Idag är den amerikanska vänstern optimistisk och arg. Konferensens självklara accesoar är en gräsrotsorganisation med tillhörande webplats. Alla har en på sitt visitkort.

När TV-programmet ”South Park” parodierar en mjuk, amerikansk vänsterman låter de honom avsluta varje mening med ett utdraget ”OK”, mer som ”mmmkey?”.

Det tar mig femton minuter på ett seminarium om hur man organiserar en kampanj för att höra det första exemplet. En man ställer sig upp och frågar argt hur man gör när de mitten-demokraterna i ens distrikt har kontroll över alla tidningar. Mmmkey? Vid dörren sitter en man i lotusställning och spelar harpa. Utanför Hilton står reportrar från den högervridna kanalen Fox News, här för att bekräfta sin bild av USA:s vänster.

På konferensen talar psykologen Drew Westen, om sin bok ”The Political Brain”. Han berättar om ”emotional intelligence” - om hur vi väljer våra politiker med hjälp av känslor. Om anledningen till att demokraterna förlorar så många val: att partiet alltid varit stolta över att tala om sakfrågorna istället för att snacka känslor. ”Demokrater har en tradition av att separera sina kandidater från deras övertygelser” säger Westen. Både Al Gore och John Kerrys presidentvalskampanjer är exempel. Senare drar presidentkandidaten Barack Obama jubel från en ofta stående publik genom att trycka på känsloknapparna. Hillary Clintons traditionella genomgång av sakfrågorna får ett mer reserverat mottagande.

Det är under konferensens sista seminarium som Westens tes blir allra tydligast. På en diskussion om mainstream-medias roll i den politiska processen finns representanter för Newsweek, NBC och Washington Post i panelen, liksom män från några av de stora politiska bloggarna. Man pratar sakfrågor. Varför genomskådade inte media Bushs lögner om Irak tidigare? Varför glömmer man AIDS-katastrofen i Afrika? Publiken på Take Back America är fortfarande arg, men den enda gång hela rummet står upp som en människa är när en kvinna nämner medias besatthet av kändisar. När hon säger ”Paris Hilton” i en källare på Hilton Hotel i Washington skriker publiken ut sitt hat.

"my money's on Smash Mouth"

I jakten på ett nytt soundtrack till sina tal, men framförallt en ny mer folklig, till och med rolig, image, har Hillary Clinton ordnat en tävling på nätet om vilken som ska bli hennes nya kampanjlåt. Till slut blev det helt bra, när hon, Bill och Johnny Sack spelar upp sin version av den (för övrigt FANTASTISKA) sista scenen av Sopranos. Hillarys skådespelande har inte utvecklats så mycket, men Bill har "viss komisk timing". Han hjälper även till i Iowa om några dar.

PS: man bör ha sett Sopranos-finalen, som alla fortfaranfde bråkar om här i USA, för att känna att det här är lite härligt.

PS 2: Och alltså, låten: en rockdänga med Celine Dion? Unpatriotic.

PS 3: Jag läste både SVD och DN om filmen idag. SVD nämner ingentans Sopranos och skriver att allt utspelar sig i "makarnas Clintons kök". De kan ju inte ha sett den?

årets festival

Man vet att man är en Park Slope/West Village/New York/tree-hugging/NY Times-reading-liberal, och en inte fullt så ung man i sina bästa år, när man åker till Take Back America i Washington istället för till Hultsfred. Hela hillaryobama-redaktionen är där måndag till onsdag, tillsammans med Barack "U can Barock me all through the night" Obama, Hillary, John Edwards, George från Seinfeld, Mike Gravel (dåren från Alaska som spelat sur/dement farfar i debatterna hitills), Bill Richardsson, samt över tretusen "progressive leaders and activists" till. Ses längt fram till vänster på Mike Gravel!

obama for change

washington

Igår var det "Block Party" med Hillary på en parkeringsplats i Washington. 8000 kom. Babyface spelade. Billie Jean King vrålade. Hillary var hes. Damen ovan skulle precis kliva på bussen tillbaka till sitt vårdhem. Hennes keps var vintage, från tiden "innan du var med". Nittiotalet alltså. "Ibland var de otroligt elaka mot Hillary då också, så vi ordnade en stor fest för henne på hennes födelsedag. Och så tryckte vi de här kepsarna. Hon blev så glad".



hej då.

Nu sitter jag, hemma igen, och väntar på ett telefonsamtal från en rik man som heter Akif. ringringringring. Han stod och pratade om hillarys till han nästan grät. När vi skildes var parkeringsplatsen helt tom.

discussing the state of the nation

the chattering classes

Annars var det relativt bisarrt att bevaka en amerikansk presidentvalsdebatt. Tillsammans med 600 journalister åt jag buff-e och tittade på teve med dåligt ljud.



Hillary vann igen. Hon började med att göra sig till taleskvinna för alla på scenen, sen var det i princip klart. Det enda bra Obama fick in var riktat mot Edwards, om Irak. (”You’re four and a half years late”). I allmänhet är demokraterna väldigt försiktiga i sina debatter. Det är inte världens bästa TV.



Senare på kvällen satt Richard Schiff i hotellbaren. Såg som vanligt sur ut. Jag var helt urblåst i hjärnan av all spin jag fått i öronen, så det kändes helt normalt att Toby Ziegler var i Manchester för en sån här grej.

On message-ryggan

en gång till



Det här är hjärnorna som idag är på ganska god väg att tillsätta Amerikas nästa president. Visst ser de ganska mobbade ut? Mark Penn, till vänster, håller i opinionsmätningar, ett rykte säger att de är nästan dagliga. Han har varit länge med Clintons, sedan Bill, och källor påstår att han har nästan full kontroll över Hilary-kampanjens budskap och utformning. Till höger står Howard Wolfson, communications director.

Minns ni sista säsongen av ”West Wing” (programmet där vi svenskar får 80 % av vår utbildning i amerikansk politik)? Minns ni Josh, vår favorit? Han som jobbade med just presidentens kommunikation, och under sista säsongen skulle få en ny kandidat (Jimmy Smits) vald. En detalj jag tyckte mycket om var den fula ryggsäck som Josh bar med sig under hela kampanjen. Den skulle väl signalera hur bråttom de hade, men också hur mycket Josh sket i sitt utseende och hur nördig han egentligen var (ryggsäcken var inte det enda sättet att visa det, men det bästa). Titta på den första bilden igen. Titta på Penn och Wolfsons skolpojkiga utseende, och deras ryggsäcksremmar. Jag fick ingen bild på själva ryggsäckarna, ni får bara tro mig när jag säger att de var fula.

Efter en debatt eller något annat riktigt stort arrangemang skickar kampanjerna fram de här människorna, sina ”top strategists”, för att möta pressen. Man samlas vid varsin liten upphöjning, och trettio journalister sträcker fram sina bandare/mikrofoner/kameror. Talesmännen är alltid, i alla fall om de är män, helt ofixade, och under alla lampor och frågor förvandlas de snabbt till svettiga högar.



Den förra demokratdebatten såg jag på TV. Det roligast på hela kvällen var att se hur David Axelrod, Obamas kille, ovan från debatten i söndags, rann av svett. Hans överkammade flint var plaskvåt men han var aldrig, aldrig i närheten av att missa ett budskap för sin kandidat. De här gubbarna är mycket bättre på sånt än personerna de företräder. Men så är det ju också Axelrod som bestämmer vad som ska sägas. För mig ville varken Penn eller Wolfson erkänna att Hillary är, du vet, kvinna. Det passar inte deras kampanj alls att prata om kön. Mer om det sen som du kanske kunde räkna ut.

Jag i alla fall mkt fascinerad av Penn, Wolfson och Axelrods utseende. Mandy Grunwald, en annan Clintonhöjdare som fanns ute i the Spin Room efter debatten, var mycket mer sobert klädd, helt uppstyrd, sval, snabb och snäsig, medan Wolfson var grabbig och högröstad, och Penn tyst, exakt och sjukt svettig.

Jämför till slut med den här bilden på min egen väska.



En dyr second hand-sak från East Village i New York. Inte så praktisk när man bär en laptop, man får ont i ryggen, men snygg. Där ligger också mitt Moleskine-block och min fina penna som gör att jag skriver ännu slängigare. På sådana här tillställningar börjar man förstå de avgörande skillnaderna i de opinonsbildande klasserna. Jag är för intresserad av stil (något jag aldrig trodde jag skulle säga) och alldeles hopplöst för mycket off-message i mina åsikter. Det blir ingen liten president för mig att ta med och visa upp hemma på public relations-firman. Inte ens en liten borgmästare tror jag. Höjdpunkten i mitt jobb är att få träffa svettiga partistrateger som de ovan. Guldklockan representeras av ett restlager böcker under sängen. Det känns bra.

Manchester, New Hampshire

Jag åkte buss genom upstate New York, via Boston till Manchester. Det var vackert, massor av sura, bleka Eminem-fans längs vägarna så fort man kommer fem minuter ovanför New York. Mycket sån där natur också. Jag hade glömt bort hur mycket jag längtar efter en skog.

Manchester är min bästa kampanjstad hittills. När jag var här på lite Hillary-fest för några månader sen träffade tre av hennes lokala kampanjhöjdare på en sunkig diner. Klyschan om New Hampshire är att man kan träffa kandidater och andra i mindre sammanhang än på något annat ställe i USA, att alla invånare är politiskt engagerade, att New Hampshire ska ligga först i primärsvalsprocessen för att det är bra för valet och landet och livet. Här måste kandidaterna ut bland väljarna, osv. Jag har inte hittat några invändningar mot de där klyschorna. Det är härligt här, för en liten reporter. Om man har långt hår så glider de sura Eminem-fansen långsamt förbi i sina bilar och skriker saker. Det är pittoreskt, jag känner mig speciell.

Nu är jag här för demokraternas debatt (men skippar nog republikanernas imorgon). På väg upp till mitt hotellrum igår stoppade Arianna Huffington hissen för att låta någon på andra sidan av hennes Blackberry prata klart med en charmig, solbränd man som har hand om ”practically the whole part of John Edwards rural campaign”. Han var på väg ut ur hissen. Ingen klagade, alla lyssnade.

John Edwards, själv ett litet charmtroll, glider med väldigt välfriserade män. Speciellt med tanke på att hans egen frisyr i princip har pajat hans kampanj. Min nästa tur i hissen gjorde jag tillsammans med en kille som såg precis ut som Kevin Kline (bild), presenterade sig som ”a personal friend of John Edwards” och lämnade oss med handen i korsryggen på en australiensk journalist som fnittrade.

PS: När jag skriver det här pratar John Edwards om sin tro, i en speciell tro-special med demokraternas tre största kandidater. Han är heeeelt orange i ansiktet. En i publiken frågade precis hur han det funkar när han ber. Hur vet du att det är Guds röst du hör, och inte din egen?

PS 2: Barack Obama tror det finns ondska i världen. Hans hår börjar bli så grått nu. Det kommer vara borta innan primärvalet.

PS 3: Hillary! Hon kommer från en tradition som är ” maybe a little too suspicious about people who wear their faith on their slevees”. Första frågan: hennes röst för Irak-kriget. Andra frågan: Hur klarade du dig igenom Bills otrohet med hjälp av din tro? Sen: abort, och hon lyckas få in ond media vs. sårbara ungdomar här också.

But have you read it?

Andrew Sullivan om Al Gores bok. Jag har inte läst den.

tjyvlyssna

Två nya Hillary Clinton-böcker ligger just oå skrivbordet hos och precis alla politiska skribenter i det här landet, och man letar upp och ner efter nya detlajer. (Carl Bernsteins "A Woman In Charge" och Jeff Gerth/Don van Nattas "Her Way" finns i affär nästa typ idag ocksåp tror jag). Det här(scrolla ned några stycken i länken) på sidan 93 i "Her Way", verkar kunna bli lite jobbigt för H-ary.

en bal på slottet

Hillary samlade in pengar hemma hos Brett Ratner. RZA var där. Först Timbaland (vilket blev en framsida i New York Post, typ "Hillary samlar in pengar hos rappare som säger "bitch") och nu RZA? När kommer rapparna som har riktiga pengar in? Företaget Glaceau, som gör Vitamin Water, en blaskig dryck som finns ÖVERALLT här, såldes till Coke för 28 miljarder svenska kronor i veckan. 50 Cent ägde tio procent av Glaceau. Gah. Kan inte Bill åka lite privatplan med honom?

the assault on barnes & noble

Utanför Barnes & Noble på Union Square stod två unga republikaner med stela leenden. De delade ut en liten tidning med titeln "Implications of the Gore Hoax". Det stod "$ 5 suggested contribution" på den men vi fick gratis. Vi var många. Men ingen av fansen som var på Barnes & noble två timmar innan utsatt tid orkade ens börja diskutera med tidningsutdelarna. till slut suckade en tant. Hon var liten, hade en kort dräkt och smakfullt smink. En klassisk New York-liberal från Upper West. Hon hade tagit en bulle ner till fjortonde gatan bara för Al Gore. Två böcker under armen, för signering. Tanten gick fram till en av de unga republikanerna och började säga "No, no, no" men ändrade sig och knuffade honom i bröstet istället.

Inomhus var det inget inget presidenttal direkt. Men den approachen är å andra sidan Gores enda chans, no? Att inte framstå som en politiker. Det jobbigaste med hans retorik är annars den här populistiska rutinen:

Gore: "Man kan inte skylla allt på Bush och Cheney" (Uppretade New York-liberals: "Öh?" Väntar spänt på fortsättningen)
Gore: "Det här är lika mycket medias fel". (Uppretade NY-liberals: "Yeah!" Tänker på hur mycket de hatar den jävla Paris Hilton)
Gore: "Tänk bara, det är bara Anna Nicole, Paris Hilton, Lindsay Lohan överallt.."

Man förstår vad han menar och det stämmer. Det är sant att media har ett stort ansvar för väldigt många Bush-relaterade problem, ingen vågade till exempel vara opatriotisk inför Irakkriget (mycket, mycket mer om det här i den sista säsongen av The Wire förresten. Hela skiten handlar om amerikansk media).

Men. Att först säga att USAs problem inte ligger hos Bush, så att alla lyssnar andlöst, för att sen köra Paris Hilton ett varv till genom köttkvarnen är lite väl billiga poänger, vunna på ett av det mest populistiska sätt som finns här: såsigt, slentrianmässigt hat mot mediesymboler, som alltid är kvinnor. Det känns precis lika billigt som det USAs officiellt största hjärna på andra ställen, och med andra exempel, kallar "the assault on reason". Var är Margret Atladottir när Amerikas presidentkandidater behöver henne?

Gore

Al Gore får just nu mer press än alla de andra presidentkandidaterna samtidigt. Och i juli ska han rädda världen med en miljökonsert i fem världsdelar.

Varje fråga om om han ska ställa upp i valet blir såhär:

"Ska du ställa upp?"

"Nej, för jämfört med petty politics så har jag ett så meningsfullt och viktigt liv här just nu, eftersom jag gör X, X och X".

Och så har Gore lyckats med samma sak som Obama: att visa hur han lever i en alternativ värld, där allt handlar om djupa veck i pannan och ärliga, bultande hjärtan. Inget handlar om det där vanliga tjafset som politiker sysslar med. Tydligen går även boken ut på det. Jag tror han kommer försöka i valet. Fredag lunch läser Gore på ett Barnes & Noble här i New York. *Ställer sig i kö*

Ungarna, "Kidsen"

Förra veckan bestämde sig John Edwards för at göra lite research bland ungdomen. Tyvärr bestod researchen bara av att vända sig mot John Mayer på Time 100-galan. Edwards berättar för New York Magazine:

“He basically said, ‘You’ve got to get me in the first twenty seconds. I watch movies on YouTube, and if they’re 25 seconds long, they’re five seconds too long”.

Edwards satte genast upp ett möte med Mayer. Det ser lite mörkt ut, mellan Det Riktiga Amerikas kärlek för besök hos 400-dollarsfrisören och ungdomskonsulten John Mayer.

The First Spouse

Det roligaste på Hillary Clintons fundraiser för Manhattan-ungdomar (bara 100 dollar minimum för att komma in!) för några veckor sen var absolut när hennes mick pajade precis när det skulle bli Irak-prat, i ett tal som mest liknade en hejaklack + ledare. Det blev några förvirrade minuter, där Bill, som tillsammans med Chelsea stod bakom sin fru under hela talet, försökte fixa med tekniken. Han började dra i sladdar och veva med mickstativ. Han ropade på ljudgubbar. Det såg faktiskt ett tag ut som att han försökte skruva isär en mikrofon. Sen var det som att Bill fann sig i situationen och plötlsigt kom på att det här kanske inte såg perfekt ut, att the first women commander in chief behöver hjälp av sin man med tekniken. Så Bill gick tillbaka till bakgrunden och ställde sig i position för att le sitt Bill Clinton-leende igen. Han är rätt bra att ha som trophy wife ändå.

Jag ska definitivt skriva något längre om hur Hillary-kampanjen använder Bill senare (alltså inte ens nästa vecka, utan senare. Stresssen). En text där Bills fundraiser inför ett spinning-pass på Upper East Side kommer att diskuteras i detalj.

Än så länge blir det mer länkar: "Clinton As First Spouse". (Det är förresten alltid så mycket prat om hur Clintons ska klara av sina hyror. Va?).

NY state of mind

Hillary och Rudy leder stort hos sina respektive partier. Vad konstigt det ändå skulle kännas om de t blev de två som kampanjade mot varandra nästa år. Vilket bråk. Och vem skulle vinna New York?

(Det kanske blir Bloomberg. Spekulationen kring honom som presidentkandidat fortsätter. Dagens nyhet: han har startat en websida)

Rudy Giuliani doesn't care about ferrets

Innan New York, 9/11 och "Americas Mayor": Rudy Giuliani mobbar en man som bryr sig mycket om vesslor. Nu med animationer.

Barack & Roll

Back in the day, när Obamas väljarbas var nio år gammal.

Obama-länkarna

Det stora Obama-porträttet i New Yorker. Inledningen är en sida bränslesnack med några bönder (gött).

Det stora porträttet av Obamas pastor.

Den lilla texten om Obama som "The Magic Negro" i vitas ögon, vilket självklart ledde rakt in i Rush Limbaughs värld, och fick Obama att svara diplomatiskt.

Men..

Många har ett "men" vad gäller Hillary Clinton som president. Vissa säger rakt ut att de inte vill ha en kvinnlig commander in chief, andra tycker att något i hennes historia gör henne omöjlig att välja. Alla har en åsikt. Nicholas D. Kristoff börjar idag en NYTimes-kolumn såhär:

"Before I get to "but", let me say that Hillary Rodham Clinton would make a terrific president".

"But" handlar idag om att vi inte borde ha fler familjedynastier i Vita Huset.

"If Mrs. Clinton were elected and served two terms, then for seven consecutive presidential terms the White House would have been in the hands of just two families. That's just not the kind of equal-opportuity democracy we aspire to."

Det är lätt att hålla med. Samtidigt känns tanken omodern. Det är väl ändå naivt att tänka att en seriös amerikansk presidentkandidat idag verkligen kommer ur en "equal opportunity democracy"? Har du inte en familj så skaffar du dig en. Då kallas den väl ofta ett parti, eller en "organisation". Jag tycker Kristoff har rätt i sak, men han presenterar inga riktiga argument för att just familjebanden skulle göra en kandidat sämre än dennes band till sitt parti eller sina finansiärer. Och jag tycker nog han har lite orealistiskt höga tankar om den amerikanska demokratiska processen.

Small horses

Medan vi funderar på hur man lägger till länkar i högerspalten får jag använda den här platsen till att förklara att Wilshire & Washington , Varietys blogg om "the intersection of enterainment & politics", är bra. Här hittar man bland annat filmen om Spinal Taps återförening. Självklart gör de det för miljöns skull, och Earth Day-spleningarna i juli. Mkt bra att Christopher Guests rollfigur nuförtiden jobbar som "a farmhand" och tar hand om små små hästar.

Världen är en Maureen Dowd-krönika: Del 2

”I’m the commander guy”

Jag tycker George Bush är gullig.

Frisör-gate vs. "Bomb Iran"-gate

Kommer ni ihåg Howard Deans skrik, som pajade hela hans kampanj? i år har vi redan fått två sådana händelser, en lite större än den andra.

John McCain, som bara för ett litet tag sen sågs som republikanernas självklara kandidat, men som nu ligger långt efter Rudy Guilliani i alla mätningar, skulle skämta med sina gamla armépolare under en frågestund och började sjunga om att bomba Iran till melodin av en Beach Boys-låt. Det blev såklart stort bråk, många visningar på Youtube etc. Nu går McCain på scenen till alla sina tal med samma Beach Boys-låt som bakgrundmusik. Han gör det för att visa hur löjliga alla kritiker är, och vända misstaget till en fördel. Det verkar funger bra. Nu tycker republikaner som är lite längre ut på högerkanten att McCain är cool som driver med vänstermedia. De vill ju förresten gärna bomba Iran också.



Den andra händelsen är avslöjandet att John Edwards två gånger betalade 400 dollar för att få sitt hår klippt. Jag tror faktikst att han förlorade sina chanser att bli president på grund av det. Hela händelsen är som en Maureen Dowd-krönika, och självklart kom den. Här finns också en bra artikel om Edwards historia som fjolla. Och det är något som Edwards inte får bort nu, han kommer att få svara på sina friösr-utgifter om och om igen, ännu mer om han mot förmodan skulle vinna demokraternas nominering och få republikanernas PR-maskin riktad mot sig.

Sammanfattning: Det är alltid värre att framstå som fjolla än som någon som gärna bombar Iran. Det här märker man inte bara hos Edwards och McCain (och självklart inte bara i USA). För någon som Hillary Clinton är det otroligt viktigt att inte framstå som ”kvinnlig”. En president pekar med hela handen och är hotfull mot omvärlden. Varje Clinton-tal jag sett hittills har innehållit små utfall mot ”de andra”, länderna som vi ger våra pengar till i utbyte mot olja, och hur vi måste klippa banden med dem (visserligen genom att producera mer energi själva, det är inte lika mycket bomber i Clintons tal). Det har också handlat om Irak, självklart mest kritik mot Bush-administrationen, men också väldigt mycket om alla sätten Hillary kan kriga på. För är det något presidenter gör så är det tydligen att kriga.

Virginia Tech-journalistiken

Det sägs mycket dumt även om Virgina Tech i USA just nu. Ofta vävs det ihop med Imus-debatten, till en sörja av allt från censuriver till rasism. Men det märkligaste jag har läst var ändå i en svensk tidning. Dagen efter att mördarens filmer hade landat i NBC:s postrum pratade jag med min tjej om hur många essäer om ungdomar som vill synas och mediesamhället och internet och så vidare som var på väg nu. Sydsvenskans Andreas Ekström gillar (precis som jag) att diskutera den nya mediabranschen. Han skrev en kort kommentar om ”en massamördares behov att dokumentera sitt fruktansvärda brott”. (sic). Det här var den 19 april, precis efter att filmerna hade blivit offentliga. Här är ett klipp:

”Det logiska hade väl egentligen varit att mördaren hade lagt ut sina filmer på Youtube – även om Youtube efter Googles övertagande har en helt annan vaksamhet för både otäckheter och olagligheter. Men det gjorde han alltså inte. Han valde det stora rikstäckande tv-bolaget. Kan det vara så att ”big media” ändå fortfarande spelar lite roll?”

Folk jag har berättat det här för har sagt att det nog är ironiskt skrivet. Jag funderade också på det, men det känns nästan ännu konstigare. Ironi passar liksom inte in, varken i själva texten eller överhuvudtaget, tre dagar efter morden.

Men om det inte är ironiskt, då menar alltså Ekström att man ska bedöma ungdomars medievanor efter var en uppenbart sjuk människa, så sjuk att han blev massmördare, väljer att skicka filmer på sig själv? ”Kan det vara så att ”big media” ändå fortfarande spelar lite roll?”, skriver han. Vaddå?

Jag har jag läst Ekström ett par gånger förut, och vet ungefär vad han skriver om och vad han verkar kunna. Det är därför jag fortfarande funderar på om det här är ironiskt.

Men om man inte känner till Ekström och hans skrivande väl (som man väl får förmoda att de flesta Sydsvenskan-läsare inte gör) hur låter texten då? Som en gammal kulturskribent som är så långt ifrån yngre människor att han analyserar deras medievanor utifrån hur en psykisk sjuk massmördare beter sig? Liksom ”Ah, en ungdom i nyheterna igen. Vad håller de på med nu då?”

Allt som är en nyhet eller involverar en person under tjugo år är faktiskt inte ett ”tidens tecken”. Alla texter om ”vår tid” måste heller inte ha ordet ”Youtube” i sig.

Det jobbiga med media och Virginia Tech är att det känns som att texterna om mobbning och utanförskap, som just nu verkar vara den starkast bidragande orsaken till de flesta skolskjutningar, från Columbine till den här, försvann någonstans i höjd med ”Rör inte min kompis”-kampanjen på åttiotalet.

Helgens felsägningar

I fredags var Hillary Clinton i New Brunswick, för att tala med (till) studenter vid Rutgers universitet. Fakulteten Center for American Women and Politics arrangerade. Anledningen till att Hillary var här mitt under brinnande valkampanj var inte det jubileum universitet firade, eller att Hillary och CAWPs förra chef ”go back many cups of coffe, by the kitchen table, talking about women, and girls”. Det här var självklart Hillarys sätt att kasta sig rakt in i en av de senaste månadens största nyheter, Imus-gate. Basketlaget som blev kallade ”nappy-headed hoes” av Don Imus kommer från Rutgers, och Hillary träffade deras numer legendariska coach C. Vivian Stringer innan sitt tal.

Rutgers var såklart väldigt mycket hemmaplan för Hillary. Föreläsningssalen full av entusiastiska studenter, sprinklat med medelålders feminister i färglada, spräckliga dräkter som använde sina rökigaste röster när de rekommenderade sina medsystrar som intervjuobjekt åt mig. Talet var det vanliga Det var det: Irak, health care, ”when I am president”, men med lite extra eftertryck. Och några charmiga försök att vara ungdomlig. Hon hade en snygg retorisk figur som skulle avslutas med De Nya Möjligheterna att sprida budskapet: Allt från Facebook till det Hillary kallade ”Myface”. Stora skratt.

Hillary: ”Eller vad heter det, Myspace. Åååååååå min dotter skulle mörda mig”. Och så rodnade hon.

Stämningen höjdes, såklart. En vanlig missuppfattning hos politiker (och deras fjorton talskrivare) är ofta att man ska vara nere med ungdomarnas grejer – att man ska kunna uttala namnen på dem och allmänt veta vad de handlar om. Jag tror att det där ofta slår fel. Hillary fyller 60 i oktober. Om hon hänger regelbundet på Myspace känns det bara psykotiskt. Jag tror ungdomarna (i brist på en kandidat i sin egen ålder) hellre vill rösta på en mamma som stöder dem i allt internet-tok de vill hålla på med, än på den galna pappan som lägger två timmar om dagen på Myspace (där han skickar meddelanden med mycket ”internet-lingo” till sina fjortontusen kompisar). Att Hillary pratar om Myface är alltså bra - för henne och för hennes kampanj hos förstagångsväljare, även om någon konsult säkert tappade luften bakom ett skynke på Rutgers.

Felsägning: 4/5



Barack Obama var hos Al Sharptons National Action Network i lördags. På ett hotell i midtown Manhattan, inför kanske femhundra svarta medelklass-aktivister som vill ha CHANGE. Även det ett ganska bra läge. Talet började fint, med många små vitsar om kvinnor som är smartare än män och allmän charm som fick tanterna (som alltid uppklädda till tänderna) att klucka och vifta med sina kopior av Obamas senaste bok. Sen ringde det plötsligt i pulpeten. ”There’s something buzzing down here”, sa Obama. ”It’s Sharptons Blackberry!” Sharpton gick upp, grävde fram Blackberryn och tog såklart samtalet. ”Is that Hillary calling?” sa Obama (Sharpton har kritiserat Obama hårt den senaste tiden, och den allmänna uppfattningen är att han stödjer Hillarys kampanj). Det fick dagens längsta skratt, och dagens enda stående ovation.

Sen gick det lite oväntat bara nedåt. Jag såg fram emot det här– det var mitt första Obama-tal, hos en flamboyant svart predikant/politiker, framför en publik som inte bangar på att ställa sig upp och dansa lite. Tyvärr glömde Obama bort var han var. Bokstavligen. När han kallade National Action Network för ”Urban Action Network” för tredje gången vrålade halva publiken det rätta namnet tillbaka till honom. Han lyckades inte ens göra ett skämt av det, utan rättade bara och gick vidare. Efter det blev det inte så många applåder. Allt blev till slut OK, men inte som det borde varit.

Felsägning: 1/5

Imusgate

Innan Virgina Tech-tragedin förra veckan var den största nyheten i amerikansk media radioprataren Don Imus beskrivning av Rutgers universitets kvinnliga basketlag som ”nappy headed hoes”. Efter att Al Sharpton och sedan precis hela USA stegade in i debatten fick Imus sparken. Ett av hans försvar var att peka på hiphopen, på att rappare också kallar folk ”hoes”. Den tråden plockades villigt upp av konservativa, av Oprah och av 60 Minutes, som sände ett specialprogram om de dära rapparna i söndags. Hiphop-gurun Russsell Simmons kallade till möten, träffade Oprah, och gick omkring allmänt finklädd i media - skjorta och pullover, ingen keps. Det sägs så mycket dumma saker om det här just nu, och nästan precis allt är upprepningar av vad som har sagts förut. Därför är det skönt att NY Times Kelefa Sanneh finns. Vi som gör den här bloggen gillar Kelefa, speciellt idag. Att det här är långt ifrån hans bästa text, men ändå bara känns som frisk luft, säger kanske mest om vilka andra intellektuella giganter som debatterar frågan.

US of A

Den här bilden företäller New York Times framsida för några dagar sedan. Tidningen känns som fejk. Något framtaget av en assistent på en filminspelning, till scenen när man ska visa en hemsk bild av ”framtidens USA”.

Till vänster: en ung massmördare som mellan dåden har gått och postat bilder på sig själv till en av landets största TV-kanaler. Till höger: USA:s Högsta Domstol börjar hacka på aborträtten. Längst ned, en nyhet som inte ens är värd någon av de viktiga placeringarna på omslaget: En gata täckt av bombdamm. 170 döda i Irak, igår.

Det är ganska stökigt i det här landet just nu. Det som inte ens var på framsidan den här dagen var presidentvalskampanjerna, som i år har börjat rekordtidigt, har samlat in rekordmycket pengar och, i alla fall för oss, har rekordintressanta deltagare. På den här bloggen, och i en kommande bok, ska vi skriva om de vi tycker är mest intressanta: Hillary Clinton och Barack Obama.

Just nu jobbar båda mycket med att framstå som ”presidential” (kan man översätta det med ”presidentlika”?) i allt stök. Hillary lägger fram tiopunktsplaner för den amerikanska statens organisation. Obama försöker ändra sin image som den eldiga, unga talaren från Demokraterns kongress 2004 till något mer sobert. Till någon väljarna kan se framför sig i Vita Huset, någon som är lugnare och mer sammansatt än de själva, till bilden av en president.